Dessa tankar och funderingar som ständigt har en förmåga att dyka upp i huvudet hela tiden. För en stund så känns allt så bra, sen bara vänder det och allt blir bara otroligt jobbigt. Saker man inte vill minnas eller bli påmind om, slår aldrig fel att får en att sjunka till botten. Vad ska man göra för att det ska upphöra? Jag vet då inte alls hur jag ska göra med de. Det jag vet, är att jag måste bestämma mig för ett jobbigt beslut..åter igen, fast helt och hållet denna gång. Men jag är för envis till att inte göra något alls, utan mer hoppas på att det ska bli bra igen.
Som jag vet innerst inne att det inte lär göra. För det lär ändå sluta med att det går rent åt h*lvete. Jag måste säga upp kontaken med J.... helt och hållet. Vi började prata med varandra den 18:e mars, efter att ha sakt upp kontakten tidigare. Men ett år senare, så hördes vi av igen av en slump. Blev "Dejvu Moment". Allting börjar riktigt bra, utan bråk och allt.
Fast ja nu är vi tillbaka där vi slutade, och som vanligt han som försöker få mig att må lika "dåligt" som honom om inte mer. Han söker sympati från mig, och om inte det så är hälften av hans problem mitt fel? Jag har försökt stötta och verkligen förklarat att jag bryr mig, varför jag gör det fattar jag inte.

För han har för det mesta behandlat en väldigt illa. Så egentligen borde jag inte alls bry mig det minsta om honom. Problemet är bara att en stor del av mig kan inte släppa taget. Sen kan jag inte heller vara så kylig mot en person, jag känt så länge och har/haft en historia tillsammans med. Det känns bara fel.

Existerar bara inte att göra så. Det skadar mig riktigt mycket. Så är det fel?

Jag vet faktiskt inte..återstår väl att se..