Nu är det äntligen över och det har blivit vapenvila. Känns riktigt bra faktiskt! Så en vänskap som höll på att gå till spillo av ett löjligt bråk, är nu över.

Trodde inte alls det skulle bli bra igen, men det hann att räddas innan det va försent, och det hade varit riktigt kasst. Som tur blev det inte så.
Något annat som bekymmrar mig lite, är vänskapen mellan mig och Mia.
Känns som vi glider ifrån varandra och vi inte alls får någon tid till att träffas längre.. Får hoppas det blir bättre snart eller något. Åtestår att se vad som händer. Aja, lite små nojjig nu för tiden. Jag är väldigt nojig och inte riktigt mig själv känns det som. Just nu är det mycket osäker och förvirring om vad som händer med allt, och vart tiden tar vägen  

Kommer man liksom hinna med allt? Kommer det som inte ser ljust ut bli bättre?
Tror jag är halvt paranoid (stavning?)..förtillfället.. Börjar bli misstänksam och väldigt tillbaka dragen om saker och ting. Varför kan man ju undra sig, fast ärligt talat så vet jag faktiskt inte varför jag är det..menar skulle det finnas en anledning till att jag är det eller bara hjärnan som spökar av all stress och press? Kanske..tur man ska åka och träffa A i nästa måndag. Behöver prata av mig med någon som alltid brukar leda in mig på rätt väg igen.