Känner mig helt plötsligt totalt "heart broken".. Älskling han har åkt hem, och det gör riktigt ont i mig att behöva se honom åka..
Det gör verkligen ont i både själ och kropp..Vi ses förvisso om redan två veckor och att det inte är hela världen...men ändå! f-n vad det känns skit att inte få vara med den man älskar.  
.
Jag har liskom varit med om distansförhållande tillräckligt många gånger, så enligt min mening så borde man inte bli så knäckt när man lämnar varandra för ett tag men ändå har kontakt varje dag..Kanske är det så att man blivit äldre och tar allting mer vuxet och tar emot kärleken på en helt annan nivå? Kan det vara äkta kärlek?  

På ett sätt som gör att man faktiskt vet och känns på riktigt förengångs skull? Det kan vara så, jag vet inte.. Har inte svar på allt. Men däremot har jag min aning om att det kan vara så. Att jag mognat i mig själv och lever i ett mer seriöst och mognare förhållande.
För jag är trött på att leva i ett osäkert mörker där man döljde sitt mående med att träffa andra partners lika ofta som man bytte kläder, för att må bra för stunden och känna sig "lycklig", när man egentligen gömmer sig bakom en mask, för tränger nuet och då tid och bara lever i dom minuterna, timmar, dagar, veckor, kanske till och med månader beroende på vem man vem personen va då.
Desperat letande efter "han, det eller någon". Ingen aning, bara levde i en helt annan värld där allting va mer eller mindre perfekt.

Komiskt och smått patetiskt kanske..och enlig andra "Ung & Dum"..

Men det finns inget rätt eller fel om den saken..För det handlar om vad man själv ser det som..
Jag vill då inte leva så längre, jag har gått vidare med mitt liv och mår väldigt bra. Dessutom älskar jag min Pierre mer än vad ord kan beskriva + att jag har min bonus bebis (hunden Daisy).  

Så jag är faktiskt rätt nöjd med det jag har, och jag hoppas bara på det ska utvecklas till något mer. Där vi är tillsammans på samma plats och kanske vem vet, att det blir något ännu mer.. Man ska inte säga för mycket eller hoppas på det mesta, men ett litet hopp och tro och tänkande om att det ska bli så kan man alltid. Det återstår att se vad som kommer att hända i framtiden..
Vet inte vad jag ska skriva mer idag. Det är då såhär jag ser på livet idag eller hur man nu ska utrycka det. Ni fattar.

Ha det fint.  // Vaniljkexet